Igårkväll fick jag träffa mina fina tjejer Jessica och Daniella och vi hamnade i Järfälla och Viksjö sporthall. Man kan fråga sig varför vi hamnade där borta, vi gjorde en liten smygstart kan man säga inför det som väntar. Om två månader kommer man hitta oss i jakan under helgerna vill jag lova er. Men vi hade faktiskt ett mål med vår resa: våra innebandyklubbor skulle äntligen få komma hem.

Vägen till järfälla kan vi vid det här laget så det var inga problem att hitta dit. Dock blir jag gång på gång orolig över Daniellas syn när hon är ute och kör. Den som sitter fram får nämligen alltid vara skyltläsare åt henne så hon vet när hon ska svänga av och så vidare. Om man inte är med på noterna och läser högt på skylten hör man Daniella ta till de högre tonerna  "Kan du säga vad det står på skylten?! Jag ser ingenting." Skrämmande. Kanske är det dags för Daniella att lyssna på hennes kloka vänner och införskaffa sig glasögon? 
 
Viksjö däremot var något nytt för oss, efter ett tag hittade vi till en parkering men förstod lite senare när vi gått en bit att man kunde komma närmare hallen. Daniella tog initiativet och flyttade bilen medan jag och Jessica var på jakt efter en toalett. Medan vi hittade en restaurang yrade Daniella omkring i viksjö för att hitta en plats närmare hallen. Ett tag hade jag och Jessica gett upp hoppet om att se Daniella igen, men efter ett tag gled hon fram där i sitt vrålåk. Stolt som en tupp var hon över att ha hittat.

Min kväll bestod inprincip av att åka fram och tillbaka till Järfälla, men jag klagar inte då jag hade världens bästa sällskap med mig!

/ Amanda