Dagen började med en dammatch hemma i Torvalla mot Hagunda. När alla var samlade, en sådär 25 minuter försenade var vi nio stycken. Nio spelare på en dammatch i div 1. Bara det lilla säger det engagemang som finns i laget. När jag stod och tekade tittade tjejen som spelade i Hagunda mot bänken och fråga mig vart alla spelare var någonstans i vårt lag och jag svarade och sa att det var sjukdom men jag vet att alla inte var sjuka och det gör mig så förbannad för det här är ingen drop in där man kommer på match och träning när man känner för det men det är så det sett ut hela säsongen.

Det finns en gräns, och den är egentligen nådd för länge sen men jag har alltid trott att det ska bli bättre och stannat kvar för jag vill verkligen tro på det, men det visar sig gång på gång att det inte blir det. Jag längtar efter en träning som är seriös, en träning där man är mer än 10 stycken på, en match där ALLA ger allt och vill vinna. Är det så svårt? För idag var det inte ett damlag som spelade, inte heller ett juniorlag utan ett korpenlag och jag skäms så in i helvete.
Det händer mycket nu i klubben, alldeles för mycket på en gång. En styrelse som avgått, tränare slutat, man ska försöka få fram en plan att jobba på inför nästa år, få in nya spelare i laget och jag vet inte hur dom ska lösa det. Sedan är det så mycket gnäll på tränarna men det är spelarna som ska göra sitt jobb på planen och jag förstår inte hur svårt det ska vara att lyssna och ta till sig hur vi ska spela för det är klart som fan det inte blir rätt om man spelar som man själv vill. Sedan den attiyd som vissa spelare har är mig mig helt obegriplig. Låter det som en ciruks? Det är bara förnamnet. /a